Cancerdiagnosen fick jag i slutet av oktober, men jag hade känt mig dålig i säkert två-tre månader innan. Bland annat en tung trötthet, huvudvärk, småfebrig. Jag hade tänkt att jag skulle flytta hemifrån och jobba lite innan jag gick vidare till högskolan (jag vill bli biomedicinsk analytiker) men det gick inte. Jag mådde för dåligt. Alldeles för dåligt.

I oktober reagerade mamma på att jag var väldigt blek, och jag hade också många blåmärken på kroppen utan att jag kunde minnas att jag hade slagit mig. Tillslut gick jag till hälsocentralen och blev undersökt och fick ta blodprover, och redan nästa dag blev jag uppringd av en doktor som förklarade att jag genast skulle åka till sjukhuset för att ta ett benmärgsprov. Resultaten på blodproverna gav misstanke om blodsjukdom. Jag frågade doktorn vad han trodde att det var för fel på mig, men han ville inte säga något exakt. Jag vet inte om det var bra eller dåligt att han inte gav något svar, men jag var rejält orolig.

Sedan hände allting väldigt snabbt och det kändes som att jag rörde mig i en dimma. Jag minns inte exakt i vilken ordning allt hände. Benmärgsprovet togs (man drar upp benmärg från inifrån höften med hjälp av en "spruta") samt en mängd olika blodprover, och sent på eftermiddagen fick jag, pappa och mamma prata med en doktor som berättade att jag har leukemi och skulle bli inlagd på sjukhuset. Det kom som en stor chock. Jag trodde aldrig att jag hade någon allvarlig sjukdom, utan kanske typ järnbrist, eller någon infektion som lätt skulle kunna behandlas. På kvällen fick jag min allra första blodtransfusion och allt kändes så overkligt.

De kommande dagarna var hela familjen i chocktillstånd samtidigt som det skulle göras flera undersökningar på mig, och jag fick en central venkateter (cvk) inopererad under nyckelbenet. Det är en slang som går in i ett blodkärl nära hjärtat och de andra ändarna av slangen hänger utanför kroppen, i dem kan man koppla dropp, ge injektioner och ta blodprover.

Bara en eller två dagar (osäker på tiden) efter att jag fått diagnosen fick jag mina första cellgifter i cvk:n + andra mediciner. Behandlingen kommer pågå i två och ett halvt år. Livet har verkligen tagit en ny vändning.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Två klasskamrater, E och S kan vi kalla dem, från gymnasiet var hem till mig idag. Vi har inte träffats sedan i våras, så jag blev väldigt glad när en av dem ringde och frågade om vi kunde ses. Sedan jag blev sjuk har jag tappat kontakten med flera a...

Det är en relativt lugn dag hemma, inga sjukhusbesök tack och lov. Jag har ändå en hel del att pyssla med. Ta mediciner vid bestämda tidpunkter, det är en jäkla kamp för att få ner de där tabletterna. Skölja munnen med medicin mot svampinfektion, skö...

Idag fick jag åka hem. Det är sååå mycket skönare att vara hemma än att vara på sjukhuset.  Jag och mamma har fått lite "utbildning" i hur man sondmatar, för slangen följde med hem. Jag har också fått en del riktlinjer för hur mycket sondmat jag sk...

En slumrande sömn över hela dagen. Tröttheten är så djup. Vaken någon timme, tittar på ointressant tv, försöker få i mig vatten och saft, rör på den ömma kroppen. Sedan är jag slut och glider in i slumret två timmar till. Sedan upprepas berättelsen. ...

Min dag kunde ha börjat bättre. Vid 06 kom en av sjuksköterskorna in för att koppla på antibiotikadropp och sondmat, jag hann få fram "spypåse!", men försent, olyckan var ett faktum. Jag fick hjälp till duschen och sängen fick nya lakan. Injektion me...