Det är en relativt lugn dag hemma, inga sjukhusbesök tack och lov. Jag har ändå en hel del att pyssla med. Ta mediciner vid bestämda tidpunkter, det är en jäkla kamp för att få ner de där tabletterna. Skölja munnen med medicin mot svampinfektion, skölja munnen med koksaltlösning minst varannan timme. Försöka äta lite men ofta, sätta igång sonden.

Med jämna mellanrum lägger jag mig i soffan och somnar av utmattning. Jag undrar om jag snarkar?

Just det, jag gör också ett litet egenhändigt gjort träningsprogram så ofta som jag orkar. Efter den senaste infektionen får jag mjölksyra i benen av att gå tjugo steg och det är ju väldigt opraktiskt. Så jag gör benlyft och lite annat, och sträcker armarna ovanför huvudet så många gånger jag orkar (vilket också är svårt och gör det besvärligt att hänga upp sondpåsar på droppställningen, men jag vägrar ändå låta någon hjälpa mig. Jag är så envis, hehe - vilket både kan hjälpa och stjälpa!)

Eftersom att jag inte har något roligt tonårsliv för mig, kan jag inte skriva en rolig blogg om ett tonårsliv. "Nu ska jag duscha nu så att håret blir snyggt, i eftermiddag ska jag hem till en kompis och ikväll ska vi ut med gänget, feeest!"

I verkligheten ska jag lägga mig på soffan och blunda en stund och om 20 minuter har sondpåse nr 1 droppat färdigt. Mums mums...

Men syftet med bloggen är att ventilera mina känslor och tankar, anonymt, så att jag inte känner att jag måste censurera mig pga att någon jag känner läser. Ja, jag vill väl inte oroa och tynga ner mig familj ännu mer. Vi pratar en hel del men jag berättar inte allt, varken orkar eller vill.

Idag fick jag åka hem. Det är sååå mycket skönare att vara hemma än att vara på sjukhuset. 

Jag och mamma har fått lite "utbildning" i hur man sondmatar, för slangen följde med hem. Jag har också fått en del riktlinjer för hur mycket sondmat jag ska ha beroende på hur mycket jag äter via munnen.

Min såriga mun har iallafall börjat läka, vilket känns väldigt bra. Om jag sköljer med smärtstillande medel innan så kan jag åtminstone dricka.

Jag saknar verkligen att känna hunger. Man tar det för givet, hungerkänslorna. För mig känns det ständigt som att jag har mat ända upp i halsen, så har det varit i många veckor. Så jag längtar efter att bli hungrig och äta en härlig måltid som dessutom smakar gott, inte konstigt och beskt. Njuta av mat. Det är inte lika lätt att njuta av en påse Isosource standard-sondnäring ;)

Det finns kanske en baktanke med att ge en massa dexametason-tabletter i början av behandlingen, förutom att mörda cancerceller: man blir hungrig och går upp i vikt, så att man har råd att gå ner i vikt sedan? 

Nej, så är det nog inte... men det känns bra att inte längre vara rund som en boll i ansiktet och om magen, även om en del fortfarande är kvar. Jag tyckte att jag såg så lustig ut, för mina armar och ben var smala men defininivt inte ansikte och mage. 

Det kändes så fel att tycka att ens utseende var jobbigt när man faktiskt var i behandling för en dödlig sjukdom, men ens känslor inte kan ju vara fel och man ska inte skämmas för dem. Känslor ska inte vara tabu. Det ÄR jobbigt att tappa håret, man bryr sig och blir ledsen när det händer, även om jag så klart hellre är skallig och får leva, än får ha håret kvar men dö.