En slumrande sömn över hela dagen. Tröttheten är så djup. Vaken någon timme, tittar på ointressant tv, försöker få i mig vatten och saft, rör på den ömma kroppen. Sedan är jag slut och glider in i slumret två timmar till. Sedan upprepas berättelsen.

Ingen feber idag heller, jag borde väl få åka hem snart.

Min dag kunde ha börjat bättre. Vid 06 kom en av sjuksköterskorna in för att koppla på antibiotikadropp och sondmat, jag hann få fram "spypåse!", men försent, olyckan var ett faktum. Jag fick hjälp till duschen och sängen fick nya lakan. Injektion med medicin mot illamående och sätta dit sonden igen... den åkte ur när jag spydde.

Min tanke: nu kan den här dagen bara bli bättre ;)

Ingen feber idag iallafall. Hurra för det :) CRP (infektionsvärde) har gått ner till 91. När jag kom in låg det på runt 170, normalt sett ska det vara under 3. 

Mamma och syster har varit hos mig idag, men de åkte nyss hem. Ensamheten.

Jag känner mig som ett väldigt tråkigt sällskap... Jag orkar inte göra något "roligt", är mest bara trött, och just nu är jag inte heller särskilt pigg på att prata eftersom att munnen gör för ont. Min syster kommer inte till sjukhuset så ofta, hon tycker att det är för jobbigt att se mig här. Jag kan förstå henne, även om jag saknar henne.

Jag tänker ibland på hur snabbt livet kan förändras. Ibland kan jag knappt tro på vad som har blivit min nya verklighet. Eller, en ny del av min verklighet - jag är ju fortfarande samma människa som innan jag blev sjuk. Kanske har jag blivit lite mer fundersam, ibland inåtvänd eftersom att så mycket av min energi går åt till att hantera allt det som följer med en cancerbehandling. 

Livet står just nu i stand by-läge, har jag skrivit i bloggpresentationen. Det är klart att jag fortfarande har ett liv, och allt i det är inte dåligt, men detta är ändå inte det liv jag vill ha. Ingen vill ha ett sånt här liv.

Min första dag med sondmatning har gått okej. Två påsar (en halvliter sondnäring i varje) har jag fått. Det är verkligen vidrigt hur min mun har blivit, med sår och blåsor, trots alla ansträngningar för att förhindra det. 

Jag får nog släcka lampan och försöka sova lite nu. En god natts sömn är inte lätt att få när sköterskor då och då kommer och kopplar dropp, eller tar bort dropp, kontrollerar ens puls och blodtryck...för att inte tala om droppmaskiner som piper. Så man får passa på att sova när det går ;)

Idag hände det som jag har fasat för och hoppats på inte skulle hända. Eftersom att jag har så svårt att äta på grund av sår/blåsor i munnen, illamående och noll aptit så har jag fått en sond :( Det är en tunn slang som man sätter in i näsan och som går ner till magen, och så kan man få näringslösning i den. Jag vet inte riktigt varför jag har varit så rädd för just sond, det finns annat som jag kanske borde vara räddare för, men det gjorde verkligen skitont att sätta ner sonden. Det blev säkert svårare också för att jag spände mig så mycket. 

Så nu får jag min första påse sondnäring. Det känns himla konstigt, faktiskt... men även om det var hemskt att sätta dit sonden så är jag nästan lättad nu. Jag slipper kämpa med att äta om det nu inte går, att äta har nästan blivit ångestfyllt.

Jag får fortfarande antibiotika intravenöst och tempen är på 37,9 (med Panodil). Jag känner mig inte riktigt pigg, minst sagt. Men CRP (blodprov som visar på infektion) har ialla fall gått ner sedan jag kom in till avdelningen, så det är ju positivt. 

En (1) natt hann jag sova hemma innan det visst var dags att sova i sjukhussäng igen. Igårkväll gick febern upp till 38,8 och jag fick frossa och kräktes. Jag ringde till avdelningen som bedömde att jag borde komma dit och undersökas och eventuellt läggas in. Pappa skjutsade in mig. Vi var nog båda ganska ledsna och besvikna att redan behöva åka tillbaka till det vita huset. 

På avdelningen tog en sjuksköterska kontroller, min puls var lite hög (110). Blododlingar och många rör blodprover togs. Doktorn som var på avdelningen beslutade att jag skulle läggas in och få vätska och antibiotika intravenöst. Så det var bara att lägga sig i den obekväma sjukhussängen igen och bli kopplad till en massa slangar. Jag försöker att vara stark, kanske särskilt inför min familj och andra människor, men nu grät jag mig till sömns för att jag är så trött på att vara sjuk. 

MIn mun undersöktes igår och det har börjat bli sår därinne :( Inte konstigt att det gör ont så att det är svårt att både äta och prata. Jag får morfin så jag är lite snurrig ;)

Jag längtar verkligen tills allt detta är över. 

Jag sov på soffan inatt, det fanns ingen ork till att gå upp för den jäkla trappan till övervåningen. Det känns rätt ruttet att jag knappt orkar någonting, jag är van att alltid ha en massa aktiviteter på gång, både hemma och ute. Jag får träna på att ha tålamod och acceptera att det är såhär det är nu, och göra saker i den mån jag orkar :)

Idag har den mesta orken gått åt till att försöka få i mig tillräckligt med mat trots illamående. Intag av små portioner varvat med vila. 

Jag tog tempen för en halvtimme sedan och den visade 37,8. Ajdå. Jag har fått order om att ringa till avdelningen om jag får över 38 i temp. Cytostatikan gör att man blir infektionskänslig, pga att leukocyterna (främst en typ som kallas neutrofiler) minskar i antal. Så en infektion som en frisk människa bara blir lite sjuk av kan bli allvarlig eller till och med dödlig om man har för låga leukocyter/neutrofiler.

Så nesligt det vore att bli inlagd igen när jag precis har blivit utskriven.

#iwishcancerwouldgetcanceranddie

En tuff kväll har det varit. Illamående och smärtor i benen. Jag kan nästan ta denna smärta, men illamående är så outhärdligt att vara i. Med smärtmedicin går det onda över men magäcklet har dröjt sig kvar. Jag har i alla fall fått i mig en del potatisgratäng och en fryst näringsdryck. Ens smaksinne kan förändras av cytostatikabehandling och det mesta smakar jättekonstigt/äckligt. Inklusive gratängen :/ Jag som alltid har tyckt så mycket om om potatisgratäng.

Hellre mår jag dåligt hemma än på sjukhus, iallafall. Jag har en syster på 16 år som jag älskar mest av allt här på jorden (när vi var små bråkade vi jämt haha) och det mig så ont att se hennes oro och rädsla över cancern. Att hon ska behöva se mig såhär. Vår relation har förändrats sedan jag blev sjuk, både positivt och negativt. Mest positivt. 

Nu blev jag akut jättetrött så jag avslutar inlägget här. Dags att sova.

Äntligen hemma! Det kommer att bli många fler sjukhusvistelser så jag tänker verkligen njuta av att få vara hemma nu, bland mina saker, bland min familj. Samtidigt är allt så förändrat. Jag vill intala mig själv att allt är normalt, men det är det ju inte.

I hallen står en rullstol. Jag orkar inte gå längre sträckor, och det gör för ont.

Tidigare har jag knappt tagit ett enda piller, på sin höjd en Alvedon - nu står det receptbelagda läkemedelsförpackningar och flaskor i ett köksskåp.

Det står näringsdrycker i skafferiet. En större leverans av dessa förväntas inom de närmsta dagarna.

Pappa steker falukorv och steklukten får illamåendet att välla upp.

Mitt rum ligger på övervåningen och när jag har gått uppför trappan får jag sätta mig och vila på översta trappsteget. Flåsandes. Tankarna är tröga, kroppen är vek och gör ont. Inte längre stark och vältränad. I vardagsrummet hänger ett foto på mig från då jag tog studenten, det var i våras. Långt lockigt blont hår hänger ner över axlarna. Hyn är rosig, blicken är pigg och glad.

Ta aldrig din hälsa för givet.